"Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö - ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och - värst av allt - halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?"
![]()
Den viktorianska eran. Det är förvånansvärt vad mycket jag tycker om just den här tidsepoken, med tanke på hur lite jag egentligen vet om den. Mitt tycke grundar sig mer i var jag kommit över inom filmens och litteraturens värld än vad jag läst i historieböcker, vilket jag förstår inte är så politiskt korrekt. Men, men. Det är bara någonting så betagande med den viktorianska eran. Något mystiskt, ädelt och skräckinjagande på samma gång.
Det må vara att min bild av den viktorianska eran är något... romantiserad. Gail Carringers bok Själlös - den första boken i serien Parasollprotektoratet - gjorde det inte direkt enklare för mig att ändra på den bilden. För här slängs en mix av varulvar, spöken, vampyrer, adelsfolk och själlösa ihop i en härlig mix, mitt i ett pulserande London i viktoriansk tid. När jag läste om boken drogs mina tankar till TV-serien Penny Dreadful (fantastisk serie - se den!) och jag var såld.
Nu när Själlösär utläst och jag tänker tillbaks på den har jag svårt att få ner några reflektioner i text. Själlösär nämligen en sån där bok som jag inte direkt har några problem med, men som inte har så mycket att lyfta heller. Det är en sån där härligt medelmåttig bok som är underhållande för stunden, men som inte lämnar några djupare intryck.
Tempot rullar på i önskad takt och historien är lagom engagerande. Vi bjuds på ett mångfaldigt persongalleri - med en homosexuell moderiktig vampyrherre, en temperamentsfull skotsk varulvskarl och en mullig mörkhyad ungmö i spetsen - som verkligen glänser. Släng in en gnutta romantik och sex, ett mysterium, varulvsflockar och vampyrsvärmar och onda vetenskapsmän och du har Själlös i ett nötskal.
Jag älskar att de övernaturliga figurerna (d.v.s. vampyrerna, varulvarna och spökena) är en del av samhället och inte några fruktade, mytomspunna väsen som gömmer sig i skuggorna. De övernaturliga i Själlös följer landets lagar och är fullt lika integrerade i samhället som vilken hederlig britt som helst. Det här är ett element jag tycker är skönt att läsa om för omväxlingsskull, då det vanligtvis är tvärtom i de flesta andra böcker i samma genre (även fast konceptet är långt ifrån unikt).
Jag tycker Carringer lyckas galant med att bygga upp rätt stämning och en intressant värld i Själlös. Jag hade bara önskat att få lära mig mer om världen, de olika samhällsklasserna och framför allt få en bättre inblick i varulvsflockarna och vampyrsvärmarna, som jag fann tilldragande. (Och spökena - hallå? De nämns ju bara utan närmare förklaring eller beskrivning.) Nu får vi inte glömma att boken är den första av fem (enbart tre översatta till svenska), så det finns enormt mycket mer utrymme för världsbyggnad. Jag hade dock önskat en smula mer av det i denna första bok för att fastna mer för Parasollprotektoratet som serie.
Ett problem som jag alltid har haft och som blev så himla tydligt med Själlösär när kapitel är över 20 sidor långa. Det är bara för långt för mig. Jag klarar mig så mycket bättre och får en betydligt positivare läsupplevelse med korta (inte mer än 10 sidor) långa kapitel. Detta förstörde det lite för mig, men är givetvis ingenting som påverkade mitt omdöme av själva historien.
Jag gillar Själlös. Med lite mer spänning, lite mer världsbyggnad, lite mindre fåniga sexbeskrivningar ("han blev hård där", "jag blev fuktig här")och kortare kapitel hade jag nog hoppat på nästa bok i serien inom en snar framtid. Nu ställer jag mig lite fundersam till det. Parasollprotektoratet är nog en serie jag kan tänka mig fortsätta med. Dock finns det en mängd andra böcker och serier jag vill läsa först.
Avslutningsvis vill jag slänga en ros på scenen för vår protagonist Alexia Tarabotti som är mullig, italienare, ungmö, matfantast, viljestark och intelligent, vilket bara är helt fantastiskt!
⭐️ ⭐️ ⭐️
Betyg 3/5
Läs mer om och beställ Själlös hos Adlibris, Bokus eller CDON.
Den viktorianska eran. Det är förvånansvärt vad mycket jag tycker om just den här tidsepoken, med tanke på hur lite jag egentligen vet om den. Mitt tycke grundar sig mer i var jag kommit över inom filmens och litteraturens värld än vad jag läst i historieböcker, vilket jag förstår inte är så politiskt korrekt. Men, men. Det är bara någonting så betagande med den viktorianska eran. Något mystiskt, ädelt och skräckinjagande på samma gång.
Det må vara att min bild av den viktorianska eran är något... romantiserad. Gail Carringers bok Själlös - den första boken i serien Parasollprotektoratet - gjorde det inte direkt enklare för mig att ändra på den bilden. För här slängs en mix av varulvar, spöken, vampyrer, adelsfolk och själlösa ihop i en härlig mix, mitt i ett pulserande London i viktoriansk tid. När jag läste om boken drogs mina tankar till TV-serien Penny Dreadful (fantastisk serie - se den!) och jag var såld.
Nu när Själlösär utläst och jag tänker tillbaks på den har jag svårt att få ner några reflektioner i text. Själlösär nämligen en sån där bok som jag inte direkt har några problem med, men som inte har så mycket att lyfta heller. Det är en sån där härligt medelmåttig bok som är underhållande för stunden, men som inte lämnar några djupare intryck.
Tempot rullar på i önskad takt och historien är lagom engagerande. Vi bjuds på ett mångfaldigt persongalleri - med en homosexuell moderiktig vampyrherre, en temperamentsfull skotsk varulvskarl och en mullig mörkhyad ungmö i spetsen - som verkligen glänser. Släng in en gnutta romantik och sex, ett mysterium, varulvsflockar och vampyrsvärmar och onda vetenskapsmän och du har Själlös i ett nötskal.
Jag älskar att de övernaturliga figurerna (d.v.s. vampyrerna, varulvarna och spökena) är en del av samhället och inte några fruktade, mytomspunna väsen som gömmer sig i skuggorna. De övernaturliga i Själlös följer landets lagar och är fullt lika integrerade i samhället som vilken hederlig britt som helst. Det här är ett element jag tycker är skönt att läsa om för omväxlingsskull, då det vanligtvis är tvärtom i de flesta andra böcker i samma genre (även fast konceptet är långt ifrån unikt).
Jag tycker Carringer lyckas galant med att bygga upp rätt stämning och en intressant värld i Själlös. Jag hade bara önskat att få lära mig mer om världen, de olika samhällsklasserna och framför allt få en bättre inblick i varulvsflockarna och vampyrsvärmarna, som jag fann tilldragande. (Och spökena - hallå? De nämns ju bara utan närmare förklaring eller beskrivning.) Nu får vi inte glömma att boken är den första av fem (enbart tre översatta till svenska), så det finns enormt mycket mer utrymme för världsbyggnad. Jag hade dock önskat en smula mer av det i denna första bok för att fastna mer för Parasollprotektoratet som serie.
Ett problem som jag alltid har haft och som blev så himla tydligt med Själlösär när kapitel är över 20 sidor långa. Det är bara för långt för mig. Jag klarar mig så mycket bättre och får en betydligt positivare läsupplevelse med korta (inte mer än 10 sidor) långa kapitel. Detta förstörde det lite för mig, men är givetvis ingenting som påverkade mitt omdöme av själva historien.
Jag gillar Själlös. Med lite mer spänning, lite mer världsbyggnad, lite mindre fåniga sexbeskrivningar ("han blev hård där", "jag blev fuktig här")
Avslutningsvis vill jag slänga en ros på scenen för vår protagonist Alexia Tarabotti som är mullig, italienare, ungmö, matfantast, viljestark och intelligent, vilket bara är helt fantastiskt!
⭐️ ⭐️ ⭐️
Betyg 3/5
Läs mer om och beställ Själlös hos Adlibris, Bokus eller CDON.