"Will är en föräldralös pojke som är assistent åt en doktor av ett högst ovanligt slag: en som studerar monster, och jagar dem. Under den tid Will har bott tillsammans med doktorn i 1800-talets New England har han vant sig vid nattliga besök och mystiska expeditioner. Men när en besökare dyker upp med kvarlevorna av en ung flicka - och det monster som ätit henne - förändras hans värld för alltid.
Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.
Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen."
![]()
![]()
Monstrumologen av Modernista (2015) och författaren Rick Yancey
Det var i Modernistas höstkatalog som jag först fick syn på Monstrumologen, den första delen i Rick Yanceys Monstrumologen-serie. Jag läste ordet "monster" och min nyfikenhet var väckt. Efter lite forskning så förstod jag att serien består av fyra böcker, utspelar sig under den viktorianska eran och handlar om monsterjakt. Ett vinnande koncept, med andra ord.
Monstrumologen innehåller en del magstarka scener - så inget för den känslige! Det är blod, mord, lemlästning, var, sår, infektioner, köttätande monster och lite mer blod. Ingenting som enligt mig blir för jobbigt att ta sig igenom, men helt klart värt att känna till. Jag tycker att Yanceys skrivande är som starkast just här, i den blodigaste timmen.
Boken är uppdelad i tre band, vilka är återberättelser ur tre av tolv funna dagböcker som en gammal man lämnat efter sig. Berättelsen ur de tre första dagböckerna utspelar sig år 1888, när mannen är 12 år gammal. Det här återspeglar sig verkligen i språket. Det känns dammigt och fyrkantigt och om varven mer akademiskt än skönlitterärt. Säkert helt avsiktligt från Yanceys sida, då historien ska vara skriven av en väldigt gammal man över hundra år tillbaka i tiden. (Jag har inte läst Yanceys Den Femte Vågen-trilogi, så kan inte göra några jämförelser där, tyvärr.) Detta gjorde det svårt för mig att komma in i boken; mina tankar svävade snabbt iväg till annat medan jag försökte traggla mig igenom texten.
De flesta kapitel är rätt långa, vilket gör att jag ibland tvingas lägga ner boken mitt i ett kapitel och därför har ännu svårare att hitta det där läsflytet. Det är inte förrän en bit över 100 sidor som Monstrumologen verkligen borrar in sina klor i mig och suger in mig i sin ruggiga atmosfär. (Till och med språket blir hanterbart.) Jag börjar i takt med att historien utvecklar sig att bry mig om huvudkaraktärerna och tro på monster. För det är just porträttet av de ruggiga monstren (tillsammans med de vanligtvis tillhörande blodiga scenerna) som Yancey bemästrar allra bäst.
Jag hade önskat två saker från Monstrumologen som jag inte fick. Det första är en tätare skriven historia. Med det menar jag kortare kapitel och en mer komprimerad text. Historien fastnar ibland i rätt långa stycken, återblickar, beskrivelser och citat som gör att det blir lite för tungt att ta sig igenom för mig. Ord, ord, ord överallt och inget andrum, ungefär.
Det andra är en framstående och betydelsefull kvinnlig karaktär. Vi träffar tre små, små kvinnliga sidokaraktärer i boken. Den ena är avskyvärd på alla tänkbara vis, den andra en skvallertant och den tredje inte mer än ett skrikande blodsoffer. Majoriteten av de betydelsefulla karaktärerna - som alla är män - är doktorer eller poliser. Kanske ansåg Yancey det vara historiskt "fel" att tilldela någon av dessa roller en kvinnlig karaktär. Det kan jag väl köpa. Dock skulle jag gärna vilja höra argumenten för varför karaktären Malachi inte hade kunnat varit av kvinnligt kön, till exempel. En karaktär som varken är polis eller doktor men ändå lyckas spela en avgörande roll. Hm...
Monstrumologen skulle helt klart klara sig som en fristående bok. Historien avrundas fint i slutet och lämnar en tillfredsställd. Jag är trots det nyfiken på fortsättningen i Monstrumologen-serien och hoppas då på nya, ännu värre monster. Och gärna mer Jack Kearns, som jag älskade att avsky.
⭐️ ⭐️ ⭐️
Betyg 3/5
Läs mer om och beställ Monstrumologen hos Adlibris, Bokus eller CDON.
Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.
Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen."
Det var i Modernistas höstkatalog som jag först fick syn på Monstrumologen, den första delen i Rick Yanceys Monstrumologen-serie. Jag läste ordet "monster" och min nyfikenhet var väckt. Efter lite forskning så förstod jag att serien består av fyra böcker, utspelar sig under den viktorianska eran och handlar om monsterjakt. Ett vinnande koncept, med andra ord.
Monstrumologen innehåller en del magstarka scener - så inget för den känslige! Det är blod, mord, lemlästning, var, sår, infektioner, köttätande monster och lite mer blod. Ingenting som enligt mig blir för jobbigt att ta sig igenom, men helt klart värt att känna till. Jag tycker att Yanceys skrivande är som starkast just här, i den blodigaste timmen.
Boken är uppdelad i tre band, vilka är återberättelser ur tre av tolv funna dagböcker som en gammal man lämnat efter sig. Berättelsen ur de tre första dagböckerna utspelar sig år 1888, när mannen är 12 år gammal. Det här återspeglar sig verkligen i språket. Det känns dammigt och fyrkantigt och om varven mer akademiskt än skönlitterärt. Säkert helt avsiktligt från Yanceys sida, då historien ska vara skriven av en väldigt gammal man över hundra år tillbaka i tiden. (Jag har inte läst Yanceys Den Femte Vågen-trilogi, så kan inte göra några jämförelser där, tyvärr.) Detta gjorde det svårt för mig att komma in i boken; mina tankar svävade snabbt iväg till annat medan jag försökte traggla mig igenom texten.
De flesta kapitel är rätt långa, vilket gör att jag ibland tvingas lägga ner boken mitt i ett kapitel och därför har ännu svårare att hitta det där läsflytet. Det är inte förrän en bit över 100 sidor som Monstrumologen verkligen borrar in sina klor i mig och suger in mig i sin ruggiga atmosfär. (Till och med språket blir hanterbart.) Jag börjar i takt med att historien utvecklar sig att bry mig om huvudkaraktärerna och tro på monster. För det är just porträttet av de ruggiga monstren (tillsammans med de vanligtvis tillhörande blodiga scenerna) som Yancey bemästrar allra bäst.
Jag hade önskat två saker från Monstrumologen som jag inte fick. Det första är en tätare skriven historia. Med det menar jag kortare kapitel och en mer komprimerad text. Historien fastnar ibland i rätt långa stycken, återblickar, beskrivelser och citat som gör att det blir lite för tungt att ta sig igenom för mig. Ord, ord, ord överallt och inget andrum, ungefär.
Det andra är en framstående och betydelsefull kvinnlig karaktär. Vi träffar tre små, små kvinnliga sidokaraktärer i boken. Den ena är avskyvärd på alla tänkbara vis, den andra en skvallertant och den tredje inte mer än ett skrikande blodsoffer. Majoriteten av de betydelsefulla karaktärerna - som alla är män - är doktorer eller poliser. Kanske ansåg Yancey det vara historiskt "fel" att tilldela någon av dessa roller en kvinnlig karaktär. Det kan jag väl köpa. Dock skulle jag gärna vilja höra argumenten för varför karaktären Malachi inte hade kunnat varit av kvinnligt kön, till exempel. En karaktär som varken är polis eller doktor men ändå lyckas spela en avgörande roll. Hm...
Monstrumologen skulle helt klart klara sig som en fristående bok. Historien avrundas fint i slutet och lämnar en tillfredsställd. Jag är trots det nyfiken på fortsättningen i Monstrumologen-serien och hoppas då på nya, ännu värre monster. Och gärna mer Jack Kearns, som jag älskade att avsky.
⭐️ ⭐️ ⭐️
Betyg 3/5
Läs mer om och beställ Monstrumologen hos Adlibris, Bokus eller CDON.