"Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe?
Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel.
Rachel har leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka."
![]()
![]()
Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör | Jesse Andrews | B. Wahlströms | 2015 | 281 s.
Är det en sak Jesse Andrews bevisar med sin debut Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör så är det att vem som helst kan skriva en bok. Svårt att strukturera din text? - Sätt den i punktform! Problem med att skriva trovärdiga dialoger? - Presentera dem i manusform! Saknar du humor? - Släng in så många udda svordomar du kan komma på! Suger schabraket ändå? - Låt det då vara din fiktiva karaktär som skriver boken och inte du själv.
Skämt, åsido. Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör må vara en enda lång rappakalja, men det är där charmen ligger. Vad gör det om en bok inte är grammatisk korrekt eller inte följer den typiska dramatiska kurvan eller bryter mot några andra osynliga litterära regler eller innehåller lite för många svordomar om den kort och gott är underhållande? Är det inte vad läsandet ska handla om?
Jag ska vara ärlig: jag har haft svårt att samla ihop mina tankar och bestämma mig för om jag tycker Andrews debut är un chef-d'oeuvre eller en smärre bilkrasch. Ovan är lite av den argumentation som for runt i mitt huvud medan jag läste boken. Låt mig nu försöka bryta ner mina svamlande tankar i något mer lättläst och konkret text.
Jag uppskattar att Andrews tagit ett klichéartat koncept (pojke möter flicka, flicka har cancer, pojke och flicka blir kära, pojke måste uppfylla alla flickas drömmar innan flicka dör) och totalt vänt på steken och skrivit mer eller mindre den motsatta historien. Jag gillar verkligen tanken med en karikatyr på detta välkända koncept och young adult-genren i övrigt - det känns uppfriskande och väldigt in your face. Men fungerar det i praktiken?
Bokens byggstenar består av humor, humor och mer humor. Att bygga en bok på humor är modigt, för definitionen av humor är som vi vet väldigt varierad beroende på vem vi frågar. Antingen så uppskattar du den, eller så uppskattar du den inte. Det gör att Jag Och Earl Och Tjejen Som Dörär en riktigt hatar/älskar-bok. Uppskattar du humorn i boken kommer du att älska den här boken, för ingenting hålls liksom tillbaka. Om du inte uppskattar humorn... tja, då ska du inte räkna med en speciellt givande läsning.
Huvudpersonen Greg tillsammans med vännen Earl är inte särskilt sympatiska karaktärer. Jag tror de lyckas göra sig lustiga över samtliga sju diskrimineringsgrunder (etnicitet, religion/annan trosuppfattning, kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder, könsidentitet/könsuttryck) i större eller mindre grad. Kalla mig torftig och skrik vi måste kunna skämta om a-a-allt!, men jag tycker inte det här är speciellt roligt.
En annan skulle säga att det är just här bokens styrka ligger, att den vågar skämta om precis allt och att ingenting reduceras. Jag blir mest obekväm och har svårt att dra gränsen mellan vad som är Greg/Earl och vad som är Jesse Andrews själv. Visst fnittrar jag åt en hel del saker och inte är det någonting som verkligen är första gradens diskriminering, men den här sortens humor gör bara inte så mycket för mig. Inte finner jag alienspyor och åsnekukar speciellt skrattkittlande heller.
Men någonstans bakom fasaden finns ett dunkande bokhjärta, om än ett litet sådant. Andrews intention att skildra ungdomar så verklighetstroget som möjligt - med både det goda och det onda - lyser faktiskt igenom mellan raderna. Kanske har en bok aldrig varit så nära den riktiga verkligheten som utspelar sig innanför ungdomars pannben och amerikanska high schools tegelväggar. För inte kan där korridorerna enbart vara fyllda av skönsjungande Glee-medlemmar och fagra, glittrande vampyrer?
Avslutningsvis så gillar jag verkligen Andrews skiftningar i textstrukturen. Det är punktform, manusformat, löpande text, olika former av styckeindelningar och rubriksättningar m.m. Det känns nytt, kreativt och tilldragande.
Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör var inte riktigt en bok i min smak. För mig faller boken lite som ett korthus, då humorn är så långt bort ifrån min egen. Det betyder dock inte att det inte fanns delar som jag uppskattade och att jag inte kan se dess ansträngning.
Mitt betyg: ⭐️ ⭐️
Läs mer om Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör här: Adlibris | Bokus | CDON
PS: Boken lästes som en del av en bloggstafett arrangerad av förlaget B. Wahlströms. Läs gärna vad de andra stafettdeltagarna tyckte om boken här.
Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel.
Rachel har leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka."
Är det en sak Jesse Andrews bevisar med sin debut Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör så är det att vem som helst kan skriva en bok. Svårt att strukturera din text? - Sätt den i punktform! Problem med att skriva trovärdiga dialoger? - Presentera dem i manusform! Saknar du humor? - Släng in så många udda svordomar du kan komma på! Suger schabraket ändå? - Låt det då vara din fiktiva karaktär som skriver boken och inte du själv.
Skämt, åsido. Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör må vara en enda lång rappakalja, men det är där charmen ligger. Vad gör det om en bok inte är grammatisk korrekt eller inte följer den typiska dramatiska kurvan eller bryter mot några andra osynliga litterära regler eller innehåller lite för många svordomar om den kort och gott är underhållande? Är det inte vad läsandet ska handla om?
Jag ska vara ärlig: jag har haft svårt att samla ihop mina tankar och bestämma mig för om jag tycker Andrews debut är un chef-d'oeuvre eller en smärre bilkrasch. Ovan är lite av den argumentation som for runt i mitt huvud medan jag läste boken. Låt mig nu försöka bryta ner mina svamlande tankar i något mer lättläst och konkret text.
Jag uppskattar att Andrews tagit ett klichéartat koncept (pojke möter flicka, flicka har cancer, pojke och flicka blir kära, pojke måste uppfylla alla flickas drömmar innan flicka dör) och totalt vänt på steken och skrivit mer eller mindre den motsatta historien. Jag gillar verkligen tanken med en karikatyr på detta välkända koncept och young adult-genren i övrigt - det känns uppfriskande och väldigt in your face. Men fungerar det i praktiken?
Bokens byggstenar består av humor, humor och mer humor. Att bygga en bok på humor är modigt, för definitionen av humor är som vi vet väldigt varierad beroende på vem vi frågar. Antingen så uppskattar du den, eller så uppskattar du den inte. Det gör att Jag Och Earl Och Tjejen Som Dörär en riktigt hatar/älskar-bok. Uppskattar du humorn i boken kommer du att älska den här boken, för ingenting hålls liksom tillbaka. Om du inte uppskattar humorn... tja, då ska du inte räkna med en speciellt givande läsning.
Huvudpersonen Greg tillsammans med vännen Earl är inte särskilt sympatiska karaktärer. Jag tror de lyckas göra sig lustiga över samtliga sju diskrimineringsgrunder (etnicitet, religion/annan trosuppfattning, kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder, könsidentitet/könsuttryck) i större eller mindre grad. Kalla mig torftig och skrik vi måste kunna skämta om a-a-allt!, men jag tycker inte det här är speciellt roligt.
En annan skulle säga att det är just här bokens styrka ligger, att den vågar skämta om precis allt och att ingenting reduceras. Jag blir mest obekväm och har svårt att dra gränsen mellan vad som är Greg/Earl och vad som är Jesse Andrews själv. Visst fnittrar jag åt en hel del saker och inte är det någonting som verkligen är första gradens diskriminering, men den här sortens humor gör bara inte så mycket för mig. Inte finner jag alienspyor och åsnekukar speciellt skrattkittlande heller.
Men någonstans bakom fasaden finns ett dunkande bokhjärta, om än ett litet sådant. Andrews intention att skildra ungdomar så verklighetstroget som möjligt - med både det goda och det onda - lyser faktiskt igenom mellan raderna. Kanske har en bok aldrig varit så nära den riktiga verkligheten som utspelar sig innanför ungdomars pannben och amerikanska high schools tegelväggar. För inte kan där korridorerna enbart vara fyllda av skönsjungande Glee-medlemmar och fagra, glittrande vampyrer?
Avslutningsvis så gillar jag verkligen Andrews skiftningar i textstrukturen. Det är punktform, manusformat, löpande text, olika former av styckeindelningar och rubriksättningar m.m. Det känns nytt, kreativt och tilldragande.
Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör var inte riktigt en bok i min smak. För mig faller boken lite som ett korthus, då humorn är så långt bort ifrån min egen. Det betyder dock inte att det inte fanns delar som jag uppskattade och att jag inte kan se dess ansträngning.
Mitt betyg: ⭐️ ⭐️
Läs mer om Jag Och Earl Och Tjejen Som Dör här: Adlibris | Bokus | CDON
PS: Boken lästes som en del av en bloggstafett arrangerad av förlaget B. Wahlströms. Läs gärna vad de andra stafettdeltagarna tyckte om boken här.