"Alina Starkov är ingen särskild, bara en av alla fattiga, föräldralösa ungdomar i landet Ravka - ett rike som en gång var mäktigt och välmående men som nu drabbats av fattigdom och krig. På en resa attackeras Alina och hennes bästa vän Mal, och när han hotas till livet väcks en uråldrig kraft hos Alina, stark nog att rädda Mal, och kanske även det krigshärjade Ravka.
Alina förs genast till landets magiska elit, Grishan, och en helt ny värld öppnar sig för henne. En värld av magi och gnistrande överflöd, men där Alina inte vet om hon kan lita på någon - inte ens Grishans mäktige ledare, Skuggmästaren, som kanske är den enda som kan hjälpa Alina att ta makten över sin kraft och fullborda sitt öde. "
![]()
![]()
I Ljusets Makt | Leigh Bardugo | Gilla Böcker| 2015 | 295 s.
I Ljusets Makt innehåller en del klichéer, men originella sådana. Hur kan en kliché vara originell? frågar du dig nu. Jo, det jag menar är att alla de klassiska fantasy- och young adult-elementen finns där, men att Bardugo lyckas göra dem sina egna och ge dem en unik spinn.
Låt mig redogöra med ett exempel. "Kärlekstriangeln"är, som vi alla vet, en uttjatad kliché inom genren. Vid första åsyn finns den även här i I Ljusets Makt, men kikar vi lite närmre så ser vi att den inte alls utspelar sig på samma vis som vi är vana vid. Protagonisten Alinas hjärta är inte delat på mitten och hon slits inte mellan sin åtrå till herre nummer 1 och herre nummer 2. Visst funderar och reflekterar hon över den oväntade uppskattningen som kommer från ena herren, men vem skulle inte göra det?
Jag tror att vi som läsare generellt är duktiga på att stämpla relationer mellan till exempel en kvinnlig och två manliga karaktärer som "kärlekstrianglar" (som för många har en negativ klang), vilket vi inte borde vara så snabba att göra. I detta fall tvivlar egentligen aldrig Alina på vem hennes hjärta slår för. Det är så skönt att slippa kapitel efter kapitel med en kvinnlig protagonists förtvivlande tankar om och känslor för två olika män - vilket vi ser för ofta inom young adult.
Lite av en annan vanlig kliché inom fantasy kan jag tycka är det medeltida hittepå-samhället/landet/världen som alltid tycks vara någon form av modifierat England. Bardugo väljer istället att bygga upp en fantasyvärld med starka influenser av Tsarryssland. How about that!
I Ljusets Maktär en utmärkt fantasybok för dig som inte är speciellt bekant med genren och/eller vill läsa lite mer fantasy-light. Jag tycker Bardugo lyckas balansera de personliga karaktärernas historier med den övergripande världens historia väl. Det blir inte för inzoomat på ett fåtal karaktärer och deras personliga strider, men inte heller för övergripande och opersonligt om kringtrupper och landskonflikter. Vi bjuds på lite av båda, vilket smidigt flätas ihop i en fängslande historia.
Ett element som höjer betyget för mig är att Alina (och ingen annan karaktär heller, för den delen) inte irriterar mig. Hennes resonemang och beslut känns trovärdiga och logiska på ett obeskrivligt tillfredsställande sätt. Hon är alltså ingen Tris, Mare eller Juliette, som alla (tidvis och i olika stor grad) varit irriterande protagonister för mig.
Jag gillar verkligen världen och dess element (Ohavet, framför allt!) som vi presenteras för i I Ljusets Makt. Jag tror aldrig att jag använt en karta över världen ifråga så mycket som under läsningen av just denna bok. Jättekul! Det finns inget mer irriterande än att presenteras för en karta i början av en fantasy men aldrig få tillfälle att använda den under läsningen (i.e. inga platser nämns i boken eller att nämnda platser inte är utprickade på kartan).
Jag skulle gärna ha sett en lite mer grundlig genomgång av magin och de olika orden (Korporalki, Eterealki och Materialki) än vad som erbjöds i I Ljusets Makt. (Hoppas är det någonting vi bjuds på i senare böcker.) Jag gav snabbt upp med att försöka skilja de olika orden från varandra (trots överblicken i bokens början) och skulle gärna fått dem lite bättre beskrivna.
Som du märker så är jag rätt nöjd med I Ljusets Makt. Inte var den revolutionerande, men helt klart en starkare bok än vad jag hade förväntat mig. Det är med glädje jag ser fram emot att läsa återstående delas i Grisha-trilogin.
Mitt betyg: ⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️
Läs mer om I Ljusets Makt här: Adlibris | Bokus | CDON
Alina förs genast till landets magiska elit, Grishan, och en helt ny värld öppnar sig för henne. En värld av magi och gnistrande överflöd, men där Alina inte vet om hon kan lita på någon - inte ens Grishans mäktige ledare, Skuggmästaren, som kanske är den enda som kan hjälpa Alina att ta makten över sin kraft och fullborda sitt öde. "
I Ljusets Makt innehåller en del klichéer, men originella sådana. Hur kan en kliché vara originell? frågar du dig nu. Jo, det jag menar är att alla de klassiska fantasy- och young adult-elementen finns där, men att Bardugo lyckas göra dem sina egna och ge dem en unik spinn.
Låt mig redogöra med ett exempel. "Kärlekstriangeln"är, som vi alla vet, en uttjatad kliché inom genren. Vid första åsyn finns den även här i I Ljusets Makt, men kikar vi lite närmre så ser vi att den inte alls utspelar sig på samma vis som vi är vana vid. Protagonisten Alinas hjärta är inte delat på mitten och hon slits inte mellan sin åtrå till herre nummer 1 och herre nummer 2. Visst funderar och reflekterar hon över den oväntade uppskattningen som kommer från ena herren, men vem skulle inte göra det?
Jag tror att vi som läsare generellt är duktiga på att stämpla relationer mellan till exempel en kvinnlig och två manliga karaktärer som "kärlekstrianglar" (som för många har en negativ klang), vilket vi inte borde vara så snabba att göra. I detta fall tvivlar egentligen aldrig Alina på vem hennes hjärta slår för. Det är så skönt att slippa kapitel efter kapitel med en kvinnlig protagonists förtvivlande tankar om och känslor för två olika män - vilket vi ser för ofta inom young adult.
Lite av en annan vanlig kliché inom fantasy kan jag tycka är det medeltida hittepå-samhället/landet/världen som alltid tycks vara någon form av modifierat England. Bardugo väljer istället att bygga upp en fantasyvärld med starka influenser av Tsarryssland. How about that!
I Ljusets Maktär en utmärkt fantasybok för dig som inte är speciellt bekant med genren och/eller vill läsa lite mer fantasy-light. Jag tycker Bardugo lyckas balansera de personliga karaktärernas historier med den övergripande världens historia väl. Det blir inte för inzoomat på ett fåtal karaktärer och deras personliga strider, men inte heller för övergripande och opersonligt om kringtrupper och landskonflikter. Vi bjuds på lite av båda, vilket smidigt flätas ihop i en fängslande historia.
Ett element som höjer betyget för mig är att Alina (och ingen annan karaktär heller, för den delen) inte irriterar mig. Hennes resonemang och beslut känns trovärdiga och logiska på ett obeskrivligt tillfredsställande sätt. Hon är alltså ingen Tris, Mare eller Juliette, som alla (tidvis och i olika stor grad) varit irriterande protagonister för mig.
Jag gillar verkligen världen och dess element (Ohavet, framför allt!) som vi presenteras för i I Ljusets Makt. Jag tror aldrig att jag använt en karta över världen ifråga så mycket som under läsningen av just denna bok. Jättekul! Det finns inget mer irriterande än att presenteras för en karta i början av en fantasy men aldrig få tillfälle att använda den under läsningen (i.e. inga platser nämns i boken eller att nämnda platser inte är utprickade på kartan).
Jag skulle gärna ha sett en lite mer grundlig genomgång av magin och de olika orden (Korporalki, Eterealki och Materialki) än vad som erbjöds i I Ljusets Makt. (Hoppas är det någonting vi bjuds på i senare böcker.) Jag gav snabbt upp med att försöka skilja de olika orden från varandra (trots överblicken i bokens början) och skulle gärna fått dem lite bättre beskrivna.
Som du märker så är jag rätt nöjd med I Ljusets Makt. Inte var den revolutionerande, men helt klart en starkare bok än vad jag hade förväntat mig. Det är med glädje jag ser fram emot att läsa återstående delas i Grisha-trilogin.
Mitt betyg: ⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️
Läs mer om I Ljusets Makt här: Adlibris | Bokus | CDON
