"Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel. Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster - och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen."
![]()
![]()
Änglafall | Bok 1/3 Penryn & Tidernas Slut-trilogin | Susan Ee | Modernista | 2015 | 262 s.
Änglafall bryter ingen ny mark. Konceptet är mer än väl representerat inom sin genre och tillför inte speciellt mycket nytt till bordet. Tar en boken för vad den är så behöver inte detta vara en negativ sak, snarare tvärtom. Vet du med dig att det är den här typen av historier du gillar så fungerar boken helt klart! Personligen försökte jag under läsningen verkligen ta boken för vad den är snarare än att gråta blod över den icke originella berättelsen eller önska mer av det intetsägande språket. På så vis blev min stund med Änglafall rätt behaglig, ändå.
Jag gillar korta kapitel, vilket Ee i detta fall förhåller sig till. Pluspoäng! Det bidrar till en snabb och effektiv läsning, vilket helt är min kopp av te. Det blev dock tydligt under läsningen av denna bok att jag personligen inte är ett speciellt stort fan av historier som utspelar sig under en väldigt begränsad tid. Änglafall sträcker sig nämligen bara över ett fåtal dagar. Jag föredrar istället historier som utspelar sig under en längre tid, eller att få hoppa i tiden och serveras små glimtar av historien från olika tidsperioder. Jag blev under läsningen av Änglafall nästan lite matt av att allting var här och nu och att det aldrig gjordes något riktigt tidshopp. (Den begränsade tidsperioden gjorde också "romansen" mycket mindre trovärdig, men som sagt: ta det för vad det är!)
Ibland känner jag att det blir lite på gränsen till tantsnusk och sådär pinsamt cheesy. Som när nyduschade, halvnakna Raffe kliver ut ur duschen och den bara, nakna överkroppen med de spända musklerna beskrivs. Det här förekommer inte mer än två-tre gånger under berättelsen, så inte direkt ett återkommande moment - men det finns ändå där. Jag kan inte låta bli att byta könsroller i mitt huvud och jämföra. Hur skulle det vara om till exempel en manlig författare genom en manlig karaktärs ögon beskrev en kvinna som precis kliver ut ur duschen? Om hur hennes långa, blöta hår klibbar sig över de perfekt formade brösten, till exempel? Skulle det vara lika godtagbart? (Kanske jag borde läsa Stephanie Meyers Liv Och Död och se om bytta könsroller i en liknande historia kan fungera?)
En jätteintressant och viktig debatt som Ee väcker hos mig är det här med hur människan i vår värld har utsett sig själv till jordens överhuvud och underordnar alla andra arter. I Änglafallär plötsligt inte människan jordens överhuvud, utan har istället blivit underordnade änglarna. Änglarna ser människorna som "apor" och en mindre värd art, använder dem mer eller mindre som slavar och som försöksobjekt i diverse experiment. Inte helt olikt från hur vi människor idag behandlar många av våra djur. När jag läste Änglafall vände det sig nästan i magen på mig i slutet av boken, när jag läste om hur människor behandlas av änglar. Så vilken rätt ger det egentligen oss människor att döda, äta, förslava och experimentera på djur bara för att vi råkar vara jordens mest intelligenta art? Är det anledning nog?
Herregud, vad politiskt detta blev. Om jag bara kunde hålla mig till ett simpelt och okomplicerat bokomdöme... Jag ska inte fortsätta spinna på mina nyväckta tankar, men vill någonstans ändå lyfta fram vad Ee (förmodligen både medvetet och omedvetet) lyfter fram för tankegångar med Änglafall. Böcker som lyckas med det förtjänar en applåd, tycker jag.
Som fan av Lewis Carrolls Alice-böcker och lite av en självutnämnd expert kan jag inte låta bli att påpeka att den svenska översättaren skrivit att karaktärerna Tweedledum och Tweedledee kommer från Alice I Underlandet (första boken). I själva verked dyker inte Tweedledum och Tweedledee upp förrän i Alice I Spegellandet (andra boken). Onödigt att påpeka - jag vet - men kunde inte låta bli. Kanske översättaren menade att referera till Alice I Underlandet mer som en bokserie som omfattar de båda böckerna, vad vet jag. (I originaltexten specificerar inte Ee vilken bok namnen är lånade ifrån.)
Änglafallär en snabb och intensiv läsning som lyckas med att underhålla och engagera (i varierad grad, beroende på hur pass familjär du är med genren). Helt klart läsvärd! Jag vill inte påstå att jag längtar till bok två och tre i Penryn & Tidernas Slut-trilogin, men jag kommer högst troligt att läsa dem när tillfället presenterar sig.
Mitt betyg:⭐️ ⭐️ ⭐️
Beställ här:Adlibris | Bokus | CDON
Andra omdömen:Aldrig Bara Ord | Beas Bokhylla | Fantastiska Berättelser
Änglafall bryter ingen ny mark. Konceptet är mer än väl representerat inom sin genre och tillför inte speciellt mycket nytt till bordet. Tar en boken för vad den är så behöver inte detta vara en negativ sak, snarare tvärtom. Vet du med dig att det är den här typen av historier du gillar så fungerar boken helt klart! Personligen försökte jag under läsningen verkligen ta boken för vad den är snarare än att gråta blod över den icke originella berättelsen eller önska mer av det intetsägande språket. På så vis blev min stund med Änglafall rätt behaglig, ändå.
Jag gillar korta kapitel, vilket Ee i detta fall förhåller sig till. Pluspoäng! Det bidrar till en snabb och effektiv läsning, vilket helt är min kopp av te. Det blev dock tydligt under läsningen av denna bok att jag personligen inte är ett speciellt stort fan av historier som utspelar sig under en väldigt begränsad tid. Änglafall sträcker sig nämligen bara över ett fåtal dagar. Jag föredrar istället historier som utspelar sig under en längre tid, eller att få hoppa i tiden och serveras små glimtar av historien från olika tidsperioder. Jag blev under läsningen av Änglafall nästan lite matt av att allting var här och nu och att det aldrig gjordes något riktigt tidshopp. (Den begränsade tidsperioden gjorde också "romansen" mycket mindre trovärdig, men som sagt: ta det för vad det är!)
Ibland känner jag att det blir lite på gränsen till tantsnusk och sådär pinsamt cheesy. Som när nyduschade, halvnakna Raffe kliver ut ur duschen och den bara, nakna överkroppen med de spända musklerna beskrivs. Det här förekommer inte mer än två-tre gånger under berättelsen, så inte direkt ett återkommande moment - men det finns ändå där. Jag kan inte låta bli att byta könsroller i mitt huvud och jämföra. Hur skulle det vara om till exempel en manlig författare genom en manlig karaktärs ögon beskrev en kvinna som precis kliver ut ur duschen? Om hur hennes långa, blöta hår klibbar sig över de perfekt formade brösten, till exempel? Skulle det vara lika godtagbart? (Kanske jag borde läsa Stephanie Meyers Liv Och Död och se om bytta könsroller i en liknande historia kan fungera?)
En jätteintressant och viktig debatt som Ee väcker hos mig är det här med hur människan i vår värld har utsett sig själv till jordens överhuvud och underordnar alla andra arter. I Änglafallär plötsligt inte människan jordens överhuvud, utan har istället blivit underordnade änglarna. Änglarna ser människorna som "apor" och en mindre värd art, använder dem mer eller mindre som slavar och som försöksobjekt i diverse experiment. Inte helt olikt från hur vi människor idag behandlar många av våra djur. När jag läste Änglafall vände det sig nästan i magen på mig i slutet av boken, när jag läste om hur människor behandlas av änglar. Så vilken rätt ger det egentligen oss människor att döda, äta, förslava och experimentera på djur bara för att vi råkar vara jordens mest intelligenta art? Är det anledning nog?
Herregud, vad politiskt detta blev. Om jag bara kunde hålla mig till ett simpelt och okomplicerat bokomdöme... Jag ska inte fortsätta spinna på mina nyväckta tankar, men vill någonstans ändå lyfta fram vad Ee (förmodligen både medvetet och omedvetet) lyfter fram för tankegångar med Änglafall. Böcker som lyckas med det förtjänar en applåd, tycker jag.
Som fan av Lewis Carrolls Alice-böcker och lite av en självutnämnd expert kan jag inte låta bli att påpeka att den svenska översättaren skrivit att karaktärerna Tweedledum och Tweedledee kommer från Alice I Underlandet (första boken). I själva verked dyker inte Tweedledum och Tweedledee upp förrän i Alice I Spegellandet (andra boken). Onödigt att påpeka - jag vet - men kunde inte låta bli. Kanske översättaren menade att referera till Alice I Underlandet mer som en bokserie som omfattar de båda böckerna, vad vet jag. (I originaltexten specificerar inte Ee vilken bok namnen är lånade ifrån.)
Änglafallär en snabb och intensiv läsning som lyckas med att underhålla och engagera (i varierad grad, beroende på hur pass familjär du är med genren). Helt klart läsvärd! Jag vill inte påstå att jag längtar till bok två och tre i Penryn & Tidernas Slut-trilogin, men jag kommer högst troligt att läsa dem när tillfället presenterar sig.
Mitt betyg:⭐️ ⭐️ ⭐️
Beställ här:Adlibris | Bokus | CDON
Andra omdömen:Aldrig Bara Ord | Beas Bokhylla | Fantastiska Berättelser
